För en evighet (läs: 2 år) sen jobbade jag på en förskola. I mina ögon en av de allra bästa förskolor med fantastisk och engagerad personal, underbara barn och härliga föräldrar. Jag jobbade i en barngrupp där barnen var 2-3 år. 12 stycken helt underbara barn som jag inte kan låta bli att sakna, lite varje dag. Det var 12 barn som skulle sluta med blöja samtidigt. Det var 12 barn som skulle ha uppmärksamhet samtidigt. Det var 12 barn som skulle sova samtidigt, prata samtidigt och lära sig att klä på sig själva samtidigt. Någonstans mitt i allt det där och efter att dag ut och dag in upprepat ”ta på dig byxorna”, ”nu är det dags att ta på sig byxorna”, ”nu ska vi klä på oss byxorna” så började jag säga braxor istället för byxor. Jag var förmodligen lite trött på att höra min egen röst upprepa samma ord hela tiden så byxor blev till braxor, ”ta på dig braxorna”, ”nu är det dags att ta på sig braxorna”, ”nu ska vi klä på oss braxorna”. Det hela slutade med att en av barnen springer in till mig klockan 07.30 på morgonen och på bredaste stockholmska säger ”tjeeeeeeeena, idag har jag mina braxor på mig, bra va?!” Efter det var uttrycket myntat och byxor byttes till braxor, även i redan befintliga uttryck. Uttryck som gärna används i sammanhang där 12 stycken 2-åringar har svårt att sitta stilla. De dagliga samlingarna blev till myror-i-braxan-samlingar. Samlingar fyllda med myror och fnitter och nyfikenhet. Myror-i-braxan-samlingar som jag bara måste gilla, väldigt väldigt mycket.
Det kanske blev ett litet sidospår, så för att knyta ihop säcken tänkte jag berätta om en dag i september. En dag när det fortfarande var löv på träden och när luften var varm och solen tillät att vi gick i shorts och klänning. Precis en sådan dag träffade jag den här familjen. Spralliga, glada, nyfikna, lite blyga, fnissiga och framförallt med väldigt mycket myror i braxan. Helt underbart. Spring, skratt, lek, lite russin, gunga, springa, flyga. Hejja myror i braxan!


