Virrvarr, nya rutiner, inga rutiner, skrik, skratt och lyckorus. En ny liten familjemedlem är här. Agnes. Söta underbara Agnes. Nästan lite för söt, jag har nog aldrig fått med mig så mycket bilder från en nyfödd fotografering som från Agnes. Stora blå ögon, blond ruffs-kalufs, minsta fötterna och sötaste gäsparna. För mig är det alltid ett privilegium att få kliva in i den där bebisbubblan som en familj befinner sig i precis när en ny familjemedlem kommit. Lyckorus, trötthet och väldigt väldigt mycket kärlek. Agnes, söt som en karamell och alldeles bedårande. Hade det inte varit för att jag kände Anna och Erik hade jag nog funderat på att ta med henne hem ;)

En liten försmak från i helgen. Från ett skärgårdsbröllop som hade lite av det mesta med hav, dimma, glädjetårar, Christian Louboutin, pioner, trubadur, salut och asgarv. Och den där speciella känslan som bara finns på bröllop.

Kärlek, Brooklyn Bridge och kvällssol. Inte svårare än så.

Bröllop. Det är så mycket jag vill skildra och beskriva, känslor och ögonblick. Nervositen, förväntan, glädjen, kärlekspirret. Allt lite huller om buller. Lyckan. Tanken om ett vinterbröllop i gnistrande nysnö, strålande sol och ett par minusgrader byttes mot ett vinterbröllop i tjock dimma och snålblåst. Nu i efterhand kan jag inte tänka mig ett bättre bröllopsväder, dimman gjorde platsen helt fantastisk. Men det var givetvis inte vädret som som gav mest avtryck. Det var människorna, brudparet, barnen, gästerna. Kärlek. Skratt och fniss och fnitter. Kärlek. Kärlek. Kärlek. I love it!

Det var lördag.Det var klarblå himmel och strålande sol. Det var converse- och vårjackspremiär, kallt som bara den med det var det värt. För jag inbillade mig att det var skönt. Att våren var här. Äntligen. Och, inte nog med att solen och värmen kommer till våren. Den här våren längtar vi även efter något annat, en liten bebis. Matte och Helenas bebis. Snart, snart. Äntligen.

Inser att jag har så mycket jag vill visa er, så mycket att fylla den här något vintertrötta bloggen med. Först ut blir Agnes. En väldigt efterlängtad liten sötkaramell, bara några dagar gammal. Med stora nyfikna ögon, trötta gäspar och blondaste kalufsen. Här kommer en liten sneakpeak, men jag lovar att det kommer väldigt många fler bilder.

För en evighet (läs: 2 år) sen jobbade jag på en förskola. I mina ögon en av de allra bästa förskolor med fantastisk och engagerad personal, underbara barn och härliga föräldrar. Jag jobbade i en barngrupp där barnen var 2-3 år. 12 stycken helt underbara barn som jag inte kan låta bli att sakna, lite varje dag. Det var 12 barn som skulle sluta med blöja samtidigt. Det var 12 barn som skulle ha uppmärksamhet samtidigt. Det var 12 barn som skulle sova samtidigt, prata samtidigt och lära sig att klä på sig själva samtidigt. Någonstans mitt i allt det där och efter att dag ut och dag in upprepat ”ta på dig byxorna”, ”nu är det dags att ta på sig byxorna”, ”nu ska vi klä på oss byxorna” så började jag säga braxor istället för byxor. Jag var förmodligen lite trött på att höra min egen röst upprepa samma ord hela tiden så byxor blev till braxor, ”ta på dig braxorna”, ”nu är det dags att ta på sig braxorna”, ”nu ska vi klä på oss braxorna”. Det hela slutade med att en av barnen springer in till mig klockan 07.30 på morgonen och på bredaste stockholmska säger  ”tjeeeeeeeena, idag har jag mina braxor på mig, bra va?!” Efter det var uttrycket myntat och byxor byttes till braxor, även i redan befintliga uttryck. Uttryck som gärna används i sammanhang där 12 stycken 2-åringar har svårt att sitta stilla. De dagliga samlingarna blev till myror-i-braxan-samlingar. Samlingar fyllda med myror och fnitter och nyfikenhet. Myror-i-braxan-samlingar som jag bara måste gilla, väldigt väldigt mycket.

Det kanske blev ett litet sidospår, så för att knyta ihop säcken tänkte jag berätta om en dag i september. En dag när det fortfarande var löv på träden och när luften var varm och solen tillät att vi gick i shorts och klänning. Precis en sådan dag träffade jag den här familjen. Spralliga, glada, nyfikna, lite blyga, fnissiga och framförallt med väldigt mycket myror i braxan. Helt underbart. Spring, skratt, lek, lite russin, gunga, springa, flyga. Hejja myror i braxan!

Jag går igenom en massa bilder för att uppdatera hemsidan med en ny portfolio. Mitt i allt hittade jag bilderna från fotograferingen med Nina och Johan, jag kan inte låta bli att fånle och bli lycklig hela vägen in i magen. Så starka, så fina. Övervinner allt. Nina och Johan bokade in en fotografering med en av de bästa anledningarna. Ingen alls. Eller jo, för att få bilder såklart. Bilder med kärlek, skratt och personlighet.

När man är riktigt trött, och sover jättedjupt påstår jag att man sover som en stock i väggen. Hur har du sovit inatt?
- Jo tack bra, som en stock i väggen. Jag möttes av en frågande blick följt av ett asgarv, som en stock i väggen, och ännu mer skratt. Skrattattacken följdes så småningom upp av ett konstaterande att det inte heter som en stock i väggen. Utan bara som en stock. Att sova som en stock. Hm, ja, hursomhelst så tänker jag fortsätta säga sovit som en stock i väggen, för jag tycker det passar alldeles utmärkt. Och vart jag vill komma med det här är att försöka förklara hur fantastiskt skönt Mira verkade sova under nyföddfotograferingen. Hon vaknade en gång för att snabbt somna om igen. Som en stock i väggen. Lilla söta Mira, lilla söta lillasyster. Bara några veckor gammal. En liten lillasyster med pyttesmå fötter och pyttesmå händer.

Det sägs att kärlek är svårt. Att kärlek är läskigt. Att kärlek är komplicerat. Men efter att ha träffat Erik och Frida känns det väldigt enkelt. Enkelt i den bemärkelsen att allt är möjligt. Att det går. Att det är kärlek. För varför ska det vara så svårt, så läskigt och så komplicerat? Kanske för att vi människor gör det till det? Kanske för att vi tror att det ska vara så. Erik och Frida har bestämt sig för något helt annat. Dom har bestämt sig för att det är rätt och att det går. Att dom har varandra, sin fina familj och en kärlek som övervinner allt. Deras ödmjukhet inför varandra, inför familj och vänner, inför kärleken. Ödmjukheten i kombination med deras vilja gör att inget känns svårt, krångligt eller komplicerat. Det känns istället hoppfullt, enkelt och helt fantastiskt. Erik och Frida gifte sig på det allra finaste och bästa sättet, på deras sätt. Och vilket sätt. Vilket bröllop. Känslor, lyckoskratt, förväntan, kärlekspussar och glädjetårar. Och väldigt, väldigt mycket kärlek.